Hur skulle ett territoriellt utträde gå till?

Ifall vi i Ofuss lyckas med en del av vår politik och det blir lagligt att bryta ut ett område ur svenska staten – exakt hur hade vi tänkt att folk skulle gå till väga för att göra detta? Det här inlägget är tänkt som en kort vägbeskrivning för att besvara den frågan.

Med ett utträde kommer en massa nya möjligheter att dyka upp – som att bosätta sig i utbrutet område och jobba i Sverige. Hur kommer sådant att fungera ifall vi lyckas? I de allra flesta fall tänker vi oss att det skulle finnas ungefär samma regler som det idag finns mellan svenskar och andra stater. Så att om en svensk flyttar utomlands (eller till ett utbrutet område) betalar denne inte längre någon skatt till svenska staten, exempelvis. Inlägget tar också upp ett sådant här fall – hur utbrytare och svenskar skulle kunna komma i rättslig konflikt med varandra – och hur en lösning skulle se ut här. Liknande fall som det dyker upp frågor kring kommer vi att ta upp i FAQ:en.

1. Vad krävs för att göra ett frihetligt utträde?
Det går att skilja på två olika sorters utbrytningar ur den svenska staten. Den ena är den som sker först, när några förklarar sitt land självständigt från svenska staten. Den andra är den som sker efteråt, när folk flyttar till det här området. För att gå ur staten och sedan flytta till ett område som redan brutit sig loss från svenska staten krävs inget speciellt. Det borde inte kräva någon mer reglering än vad som idag finns för svenskar som flyttar utomlands.

När det gäller ett initialt utträde går det att skilja på två skilda former av utträde. Det som görs genom enhälligt beslut av de som bor på samt de som äger orten, och det som görs genom majoritetsbeslut av folket på platsen. I det första fallet krävs inget mer än att fastighetsägaren, eller ägarna, och att folket som bor där förklarar sin åsikt att deras område skall bli självständigt. Deras beslut borde vara oproblematiskt då det bör vara deras rätt att få bestämma själva hur de vill leva sina liv och för att de inte tvingar någon annan att gå ut ur staten.

Det andra sättet att göra det på är ifall en majoritet av alla som bor på ett visst område röstar för att gå ut ur staten. Säg att frågan om utträde dyker upp i Helsingborg och att det hålls en folkomröstning om saken i staden. Ifall fler än hälften av alla röstberättigade är för går det då att genomföra utträdet. Samma resonemang gäller både för mindre och större områden. Detta förfarande är dock inte helt oproblematiskt; några får sina viljor åsidosatta till förmån för majoriteten. Men, det skulle vara ännu mer problematiskt att låta en majoritet tvingas att bo i ett politiskt system de inte vill ha.

Är det inte också problematiskt för landägarnas del också? Nej, för de har vetorätt om att deras landområde skall bli utbrutet eller inte. För en landägare skulle kunna ta sitt landområde och anknyta det igen till Sverige. Om denne har några hyresgäster på området, och dessa inte vill vara en del av Sverige kan landägaren vräka dessa. Eftersom landägaren alltid kan gå ut ur någon stat kräver ett utträde av de som bor där alltid dennes godkännande.

Eftersom majoritets-utträde skulle kunna stöta på fler bekymmer än enhälligt utträde kan det vara värt att påpeka att det är fullt möjligt att det senare blir lagligt innan det förra, eller en variant av det, blir det. Rent praktiskt lär det inte innebära något stort bekymmer då de allra första utträdena lär göras av relativt små grupper som kan samlas i områden där bara de bor för att undvika en eventuell konflikt med folk som inte vill leva i ett icke-svenskt område. Så det räcker att det första sättets förfarande blir inskrivet som lag, innan detaljerna för det andra blir helt färdiga.

Ett krav måste upprätthållas i båda fallen (där frihetligt utträde sker enhälligt eller med bara en majoritet) för att det skall vara ett frihetligt utträde. De båda nya politiska ordningarna måste ha som lag att frihetligt utträde blir tillåtet, på samma sätt som det var tillåtet för dem att gå ut ur staten. Alltså att det följer samma mönster som lades upp här: antingen att invånare och landägare går med på det enhälligt eller att en majoritet av invånarna står bakom beslutet att bryta sig ut ur staten.

2. Hur skall tvister mellan svenskar och utbrytare lösas?
Frågan gäller egentligen inte bara svenskar och utbrytare, utan även finnar, norrmän, danskar eller någon annan individ på jorden och utbrytare. Men, artikeln fokuserar på svenskar för det är mer troligt att en konflikt mellan individer från de grupperna sker och för att en lösning här borde ge liknande lösningar för de andra fallen.

När det gäller tvister kan man göra en grov indelning: det finns de som uppstår när parterna inte har ingått ett avtal och det finns de som uppstår när de har gjort det. Det verkar som att det rimligaste alternativet i dessa frågor är att utgå från internationella normer och försöka hitta en lösning som passar för vår politik. Rådande lagar är dock  komplicerade så att göra en exakt utformning är inte möjligt utan några veckors arbete av ett gäng advokater. Men det är möjligt att ge ett ungefärligt svar som förhoppningsvis lär svara på de flestas funderingar i det här området.

Den första kategorin av fall gäller sådant som rör kriminalrätt (som misshandel och rån) och räknas enligt dagens juridiska system inte som en tvist mellan offret och förövaren, utan mellan förövaren och staten. I vilket fall – vad skulle ske ifall en svensk och en utbrytare hamnar i ett sådant grovt slagsmål att båda parter beslutar att åtala den andre; hur skall konflikten lösas? Idag sköts sådana fall mellan svenskar och norrmän genom att fallet tas upp i det lands domstol som brottet inträffade. Och ifall den ena parten inte vill gå till den domstolen kan denne tvingas dit genom ett utlämningsförfarande. Detta blir då ett krav för varje område som går ut ur svenska staten, en skyldighet att lämna ut någon åtalad för ett brott – givet att handlingen också är ett brott i deras eget område, att den utlämnade inte riskeras bli förföljd på grund av dennes politiska uppfattning eller agerande samt att det inte finns humanitära skäl till att inte utlämna personen, t.ex. mot bakgrund av dennes ungdom eller hälsotillstånd. Alltså att varje område måste ha lagar för att utlämna invånare som är misstänkta, tilltalade eller dömda för ett brott, liknande de som svenska staten har.

Den andra kategorin handlar om hur de avtal, som  privatpersoner och företag i olika länder kan ingå, skall lösas vid en konflikt. Det kan exempelvis röra sig om att ett företag avtalat om att skicka iväg en viss sändning av kvalitet A, men mottagaren anser att varorna är av kvalitet B och kräver kompensation, vilket A dock inte går med på. Dessa sorters tvister regleras på internationell nivå enligt New York-konventionen som 149 länder, i skrivande stund, gått med på. För att det skall vara helt tydligt hur den här sortens frågor skall lösas behöver det utbrytna området enbart gå med på konventionen. Men, vi anser inte att området behöver gå med på konventionen, och då får andra företag handla med dem helt på egen risk, som företag idag får göra med andra företag från länder där konventionen inte gäller.[1]

Det finns några fall i den här kategorin som skulle gå att lösa via ett liknande skiljeförfaringssätt, men som det enligt svensk lag inte går att göra. Detta gäller giftemål och konsumentköp bland annat. Dessa får istället lösas i det lands domstol där giftermålet eller köpet skedde enligt det första mönstret.

Sammanfattning
Om frihetligt territoriellt utträde blir inskrivet som en lag i Sverige innebär det att det finns två sätt att göra utträde på. Antingen att folk gör det enhälligt, att alla som bor på ett område och de som äger marken tillsammans förklarar att området inte längre lyder under svenska staten. Eller att enbart en majoritet av alla invånarna förklarar det som sin åsikt i en folkomröstning. I båda fall måste invånarna acceptera att de som bor på området skall ha samma rätt att gå ut ur deras politiska ordning, likt invånarna hade rätt att gå ut ur Sverige.

När det gäller hur svenskarnas och utbrytarnas relationer sinsemellan skall fungera så kommer det att fungera ungefär som det fungerar idag mellan svenskar och norrmän eller svenskar och danskar.

Noter
[1] Den här punkten borde vara oproblematisk då alla som ingår avtal kan veta på förhand om företaget utgår sin operation ifrån ett land som gått med på den här konventionen eller inte; risken är alltså alltid känd. Dessutom fungerade internationell handel innan New York-konventionen, som är från 1959, och enligt en undersökning som Internationella Handelskammaren (ICC) genomförde går 90% av alla företag med på skiljeförfaring frivilligt.