Ifall det blir lagligt att starta fristäder i Sverige behövs det en försäkran att dessa inte bryter mot sina grundlagar. För att garantera att de är laglydiga kan svenska staten ställa olika krav på fristäderna, t.ex. att en statlig kommission kan avsätta ledarna i en fristad. Det minsta kravet som Svenska fristäder ställer är att det finns någon neutral domstol som avgör ifall en fristad begått ett brott mot sin grundlag eller inte. Övriga restriktioner behöver inte vara nödvändiga för att uppnå målet, utan väljs och utvärderas med tiden.
Säg att det blir lagligt för individer att bryta loss en bit land och göra om det till en fristad, enligt de regler som vi inom Svenska fristäder menar krävs för att det skall vara ett frihetligt utträde[1], för att individens fria val skall skyddas. Det startas därefter några frizoner där folk kan leva efter en annan lag än den som annars gäller i Sverige.
Men, vad händer ifall en fristad säger att de vägrar följa de grundlagar som krävdes av dem? Vad händer ifall en fristad förbjuder människor från att lämna området? Eller ifall de utgör ett hot mot Sverige? Eller ifall de bryter mot sin egen konstitution? I det ena fallet blir folk tvingade att bo i den f.d. fristaden, i det andra fallet minskar svenskarnas säkerhet och i det tredje fallet upphör kontraktet mellan individ och fristad.
Är det särskilt sannolikt att något av de här problemen uppstår? Troligtvis inte, men det finns ju en risk för att det kan ske. Då det delvis skulle kunna orsaka besvär för svenska befolkningen och för att många som startar ett nytt liv i en fristad skulle vilja ha sådana garanter måste en strategi för frihetligt utträde kunna hantera dessa problem.
För att förhindra att sådant sker behövs några säkerhetsekanismer som förmår de som styr i fristaden att inte gå över sina befogenheter. Det här inlägget går igenom några sådana mekanismer som använts i andra fall och några nya förslag.
Det allra viktigaste för att dessa mekanismer skall fungera är att fristaden inte är de facto suverän, d.v.s. att den inte har tillräckligt mycket vapenmakt att stå emot andras (legitima) klagomål. Självklart behöver fristaden ha makt för att kunna upprätthålla intern ordning, men den får inte vara så stor att den även kan stå emot alla påtryckningar utifrån. För varje fristad finns det därmed en maximiratio av hur mycket makt de, tillsammans, kan ha i förhållande till de makter som kan hindra några grundlagsbrott. Dessa andra makter behöver inte vara Sverige, utan skulle kunna vara andra fristäder, som med tiden visat sig vara lika pålitliga som Sverige. De förslag som tas upp i inlägget syftar inte alla på att förhindra att det uppstår en stor maktkoncentration i någon fristad, utan även för att försöka hindra att en fristad effektivt kan skapa någon sådan maktkoncentration samt att göra det enkelt att slå ned ledningen i en fristad ifall den lyckas orsaka hinder. Alla förslag lär inte behövas, och exakt vilken kombination som väljs kan diskuteras.
En annan viktig poäng är att svenska staten inte skall behöva betala för dessa säkerhetsmekanismer, så att kostnaden läggs på fristäderna för att upprätthålla dessa säkerhetsmekanismer. Hur de fördelar kostnaden är upp till de själva.
Det här problemet ser ut att främst gälla fram tills att fristaden funnits i ett antal år eller decennier. Efter det lär staden ha visat sig vara såpass stabil att sannolikheten för att dess regler korrumperas är lika stor som att Danmark blir en diktatur. Det som föreslås här är alltså temporära restriktioner som med tiden kommer att kunna tas bort ifrån en fristad. Vissa regler kommer fristaden kanske att vilja behålla, för att säkerställa för sina invånare och andra att dess regler inte kommer att förändras på sikt.
1. Varje fristad måste ha en neutral domstol för att lösa eventuella tvister
Under de bästa omständigheterna kommer det inte finnas några allvarliga konflikter mellan invånare och fristadens ledning. Däremot kan det uppstå missförstånd och bråk och för att lösa dessa kommer det nog att behövas ett öppet forum där dessa frågor kan redas ut. Och ifall ledarna i fristaden begår ett allvarligt brott måste det i alla fall säkerställas i en domstol. Så, oavsett hur läget är verkar det behövas en neutral domstol som undersöker ifall något brott begåtts.
Hur skall då den här domstolen vara uppbyggd? Ett alternativ som går att ta ifrån är Honduras, som 2013 antog en lagstiftning snarlik den som vi i Svenska fristäder vill etablera. De gav då rätten till privata organisationer att skapa relativt autonoma frizoner inom deras område. Varje zon måste dock följa besluten ifrån en domstol, vars medlemmar är tillsatta av en statlig kommitté. Domstolens beslutsområde är att avgöra ifall dess frizon inte kränker någon medborgares rättigheter. I lagstiftningen är det även möjligt att ta upp sådana fall i internationella domstolar ifall de som väcker åtal tror att det kan gå snabbare. En annan lösning skulle kunna vara att fristäder är tvungna att skriva ett avtal med sina invånare om att ta upp alla sådana här fall i en särskild domstol – som dock måste ha ett öppet förfarande – som medborgarna kan vända sig till om de vill.
Exakt hur domstolen skall struktureras är inte så viktigt att undersöka i den här artikeln (dock är givetvis dess struktur viktig för att säkerställa att den dömer rätt). Det viktiga här är att poängtera att varje individ i en fristad skall ha tillgång till en neutral domstol som kan undersöka ifall dennes rättigheter har kränkts. Detta är det enda krav, i den här frågan, som Svenska fristäder ställer på en fristad.
2. Statlig kontroll över vilka som får makt i fristaden
När den speciella ekonomiska zonen Shenzhen blev utsedd av den kinesiska staten att pröva på kapitalistiska lagar styrdes den både av en lokal administration samt ifrån Beijing. I slutändan så var det Beijing som styrde genom att de behöll kontroll över vilka som bestämde i den lokala administrationen, en kontroll som de hade tack vare att de var militärt överlägsna området. Detta visades redan två år efter att den speciella zonen dragits igång, då Beijing strukturerade om Shenzhens styre, och b.la. avskedade 65% av dess då 2237 anställda samt tvingade ledarna att acceptera att kapitalister kunde sparka anställda (något som då gick emot den kinesiska politiken). Sverige skulle kunna ha ett liknande system i själva maktförhållandet mellan regering och frizon.
Honduras erbjuder igen en modell för att både ge självstyrande till frizonen samt att detta sker under en viss kontroll av den honduriska staten. Upplägget där är att varje frizon ägs av ett antal utvecklare och kapitalister, men de styrs politiskt och representeras av en individ – dess ”tekniska sekreterare”. Denne sekreterare väljs av en statligt tillsatt kommitté, som skall bestå av internationellt erkända individer. Kommittén gör sitt val efter en lista som de har fått ifrån utvecklarna, om frizonen är liten, eller ifrån ett demokratiskt val där, ifall zonen blivit stor nog. Kommittén har samtidigt rätt att avskeda sekreteraren när som helst. Så, receptet är att frizonen kan föreslå en ledare, men denne måste godkännas av ett statligt organ. Fristäder skulle kunna adoptera en liknande lösning, men där den ”tekniska sekreteraren” kan vara ett parlament, råd eller annan typ av organisation.
Här finns det så klart en uppenbar risk för ”regulatory capture”, d.v.s. att kommittén blir mutad av de i frizonen. Honduras lagstiftning försöker undvika det just genom att kommittén måste bestå av människor med ett internationellt rykte – så att de har mycket att förlora ifall de skulle bli påkomna med att ta emot mutor. För att minska sannolikheten ännu mer skulle alla deras interna förhandlingar kunna göras offentliga. Eller så skulle kommittén alltid kunna ha några slumpmässigt valda medlemmar som bara sitter en kort tid och som har i uppdrag att se över alla beslut som den fattat. Och beslut som lett till en konflikt inom kommittén skulle kunna ses över av ett institut som är helt oberoende kommittén. Med tillräckligt många säkerhetsanordningar lär det fungera att göra kommittén pålitlig.
3. Statlig kontroll över hur mycket våldskapacitet som kan sammanbådas i fristaden
Våldskapacitet syftar, grovt sett, på hur många en grupp kan anfalla eller hur många de kan försvara sig emot. Den organiserade, eller sammanbådade, makten syftar på den största möjliga maktgrupp som kan samordnas till försvar av en lag som går emot fristadens frihet eller grundlag. Grovt sett är det alltså det totala antalet personer med vapen och som lyder under samma hierarki som behöver begränsas i fristäderna, eftersom det är den som en utomstående styrka skulle behöva slå ned för att kunna ställa de styrande i fristaden inför rätta.
En första begränsning av en fristads våldskapacitet är att förbjuda dem från att ha en egen militär eller privat milis, vilket diskuterats tidigare. Samtidigt kan individer förbjudas från att äga militärutrustning, som stridsvagnar och granatkastare. Dessa beslut kan senare upphävas ifall Sveriges försvarsmakt och riksdag finner att det inte kommer finnas något hot ifrån fristaden. Ifall det sker kan det ändå finnas begränsningar på militärens storlek och vilken utrustning de får använda sig av.
En andra begränsning som kan göras är att begränsa antalet individer i fristäderna som jobbar med vapen eller med att kontrollera människor, d.v.s. poliser och privata säkerhetsstyrkor. Den här begränsningen får dock inte vara för hård, eftersom fristäderna måste ha möjlighet att försvara sig själva ifrån kriminella element. Hur mycket offentlig och privat säkerhetspersonal måste då en fristad minst kunna få ha? Åtminstone borde de kunna få ha lika många säkerhetsstyrkor som finns i andra europeiska länder. Enligt en undersökning utförd av Confederation of European Security Services fanns det år 2011 runt 67 stycken offentliga poliser och privat säkerhetspersonal per 10 000 invånare, i genomsnitt i hela Europa. Det fanns flest poliser & väktare i Lettland: 133 anställda per 10 000 invånare. Om det skall finnas någon absolut högsta nivå av säkerhetspersonal i fristaden så borde den inte vara lägre än, säg, 200 per 10 000 invånare. Detta kräver att fristaden då måste dokumentera hur många anställda som sysslar med sådana uppgifter och skicka till svenska staten för att de skall kunna utföra tester på att antalet inte överstigs.
4. Kräv en monetär försäkran ifrån alla i fristaden att de inte låter sina ledare begå brott
Ett vanligt sätt att få människor att bete sig enligt ett visst mönster är att betala dem för att göra det. Enligt psykologisk forskning skall människor dock vanligtvis vara ännu mer beredda att göra något för att undvika en förlust, än för att vinna något. Med det i åtanke skulle en fristads invånare kunna se över sina egna härskare genom en särskild skatt.
Denna skatt tas ut varje år och efter tio års tid får man tillbaka det som tidigare betalat in. Så man betalar maximalt in X antal kronor under en tio-års period. Men ifall ledarna i fristaden skulle försöka eller lyckas bryta mot grundlagen så förlorar invånarna sina pengar.
Detta leder till att invånarna får incitmanet att själva se till att deras ledare inte begår några övertramp. Det spelar ingen roll hur deras politiska system är organiserat (direktdemokrati, extraterritorialitet, representativ demokrati, etc.) så länge folket påverkar ledarna; de får ett incitament till att hålla koll på ledarna oavsett hur dessa väljs. Dessutom kommer pengarna att kunna användas för att betala de initiala kostnaderna för en insats mot fristaden.
5. Alternativa lösningar
Det finns ett stort antal mekanismer som går att använda för att få en grupp människor att följa vissa regler. Här är några fler förslag.
Gör det enkelt att arrestera ledarna i en fristad – Varje år skulle alla ledare för en fristad kunna bli tvungna att samlas i ett och samma rum så att de lätt kan arresteras.
Ledarna i fristaden måste spara en del av sin förmögenhet via banker och andra företag som svenska staten kan kontrollera – Ifall det blir en kris kommer staten att kunna frysa stora delar av deras tillgångar.
Ledarna i fristaden kan gå omkring dygnet runt med övervakningskameror – Om alla deras handlingar är övervakade lär det bli svårt för dem att komma runt det. (Rimligtvis enbart en lösning för folk som inte bryr sig om att hela världen har koll på dem.)
Diskussion
Vilka restriktioner behöver en fristad använda sig av för att de skall kunna fällas ifall de begår ett brott? Här listas en del förslag, men för att upprätthålla den här ordningen lär inte alla behövas – enbart att det skall finnas en neutral domstol är ett allmänt krav från sida. Hur många som behövs kan avgöras med tiden, efter en ordentlig utvärdering. Det viktiga för vår del här är att säkerheten för invånarna i fristäderna skall kunna säkras, och att det är bättre att kunna använda några verktyg alls för att uppnå det målet, än att inga fristäder alls kan skapas.
Sedan är så klart målet att med tiden så skall dessa regleringar lättas. Det går att fråga sig dock om det verkligen är möjligt. Säg att vi får igenom ett lagförslag som ger staten en del obekväma rättigheter gentemot fristäderna, kommer vi då att kunna ändra statens lagar ifall det blir tydligt att de här inte behövs? Troligtvis, eftersom det lär vara svårt nog att bara få igenom fristäder över huvud taget. Ifall vi lyckas skapa möjligheten för fristäder idag så kommer det bli relativt enkelt att lätta på eventuella restriktioner som lagts på dem när det finns ett antal synliga och konkreta fristäder som folk har band till och inte tycker är mer konstiga än att danskarna får styra över sig själva utan att den svenska riksdagen bestämmer över dem.
Noter
[1] Dessa regler inkluderar att det måste finnas ett tydligt lagsystem, att barns rättigheter skyddas, att djurs rättigheter skyddas, att fristaden har ett kontrakt med staten de går ut ur för att lösa eventuella konflikter, samt att alla deltagare har en rätt att själva träda ut ur fristaden ifall de vill. Målet är att alla relationer inom fristaden bygger på en frivillig grund och att relationer mellan de inom fristaden och resten av världen också gör det.