Hur hög är arbetslösheten i andra länder?

Av 175 länder som det finns statistik om från ILO så har Sverige de senaste tio åren haft högre arbetslöshet än 95 andra länder. Fem länder som särskiljer sig med lägre arbetslöshet är Thailand, Kuba, Macau, Singapore och Schweiz. (Statistiken för Kuba är dock osäker.) Länderna skiljer sig åt i befolkningsmängd, vilka deras största sektorer är, i hur fria ekonomierna är, hur omfattande deras arbetslöshetsförsäkringssystem är samt hur lätt det är att kunna hyra en lägenhet.

Singapore, Schweiz och Macau skiljer sig ifrån Sverige genom att ha en friare arbetsmarknad, Kuba genom att staten är den största arbetsgivaren och Thailand skiljer sig från alla länder genom att de har en enorm informell sektor som inte är kontrollerad eller beskattad av staten. Det finns ingen statlig arbetslöshetsförsäkring i Singapore, en låg i Thailand och Macau och en ungefär lika omfattande i Schweiz. Särskilt Thailand och Singapore, men också Schweiz, har en mer tillgänglig bostadsmarknad än Sverige.

Arbetslöshet innebär stora bekymmer för de flesta som blir arbetslösa och det leder till att samhället som helhet blir relativt fattigare. Är det då möjligt för Sverige att ha en betydligt lägre arbetslöshet? Eller, snarare, är det möjligt för ett avancerat samhälle att utvecklas utan att ha en hög arbetslöshet? Detta verkar absolut vara möjligt då det finns många andra länder i världen med mycket lägre grad av arbetslöshet.

Hur hög arbetslösheten är skiljer sig ganska rejält mellan olika länder. Världsbanken har samlat in arbetslöshetssiffror från ILO för 175 länder för åren mellan 2004-2013 och spannet av ländernas genomsnittliga arbetslöshetsnivå går mellan nästan 0% till 31%. Eftersom det är samma organisation, som borde använt samma metod, så borde siffrorna vara rätt jämförbara. Runt 50 länder har en arbetslöshet över 10%, ca 75 länder ligger mellan 5-10% och de sista 50 länderna har en arbetslöshet på mindre än 5%. Sverige ligger på 96:e plats med en genomsnittlig arbetslöshet på ca 7,5%, något lägre än Europas genomsnitt. Beroende på hur man ser på det så går det att säga att Sverige inte ligger alltför illa till, men det viktigaste är nog att säga att vi nog kan skapa en bättre arbetsmarknad.

Av de 95 länder som har lägre arbetslöshet än Sverige lär rimligtvis några ha ett politiskt system som underlättar för folk att anställa fler i samhället. Artikeln går nedan igenom fem av dessa länder nedan, för att visa på potentiella alternativa politiska arbetsmarknader som det skulle kunna vara värt att testa i en fristad.[1] Ingen vill säkerligen implementera hela deras politiska system rakt av, eller kanske ens en stor del av den, och det vi i Ofuss föreslår är inte heller det, utan att man istället bör försöka kopiera de institutioner som leder till låg arbetslöshet i de olika länderna (ifall man vill ha låg arbetslöshet, åtminstone). Läget i Sverige beskrivs också för att få en jämförelse. Nästa artikel kommer visa hur några av de institutioner, som verkar bidra till ländernas låga arbetslöshet, inte finns i Sverige.

Thailand
Det bor hela 67 miljoner människor i Thailand och runt 37 miljoner deltar i arbetsmarknaden. De har särskilt specialiserat sig på att producera bilar och bildelar, finanstjänster, elektronik, cement och datorer. De har även väldigt stora jordbruks- och turistsektorer. Deras vita marknader är överlag en aning mindre fria än i Sverige, främst för att deras rättssystem är mindre tillförlitligt. Deras arbetsmarknad är reglerad med (hittills) en minimilön, regleringar om anställningar och uppsägningar, samt även hur många timmar folk kan få jobba. Men de har även en väldigt stor grå/svart marknad som varken beskattas eller övervakas av staten, den informella sektorn, där runt 64% av alla arbetar. Arbete inom jordbruket, sälja snabbmat och egenföretagande kan göras informellt och det  är väldigt lätt att hitta ett jobb där. Det finns ingen sida som beräknar alla lediga lägenheter för Thailands största stad, Bangkok, men en sida visar lediga lägenheter för varje stadsdel och det finns gott om lägenheter att hyra.

Arbetslösheten där har mellan 2004-2013 i genomsnitt varit ca 1,1% enligt ILO och 1,2% enligt landets officiella statistik. Sedan 2004 har Thailand tvingat in formellt anställda i en statlig arbetslöshetsförsäkring, men de har sedan tidigare haft ett statligt stöd till de allra fattigaste. Arbetslöshetsförsäkringen betalar ut 50% av ens tidigare lön i högst 150 dagar om året för ofrivilligt arbetslösa och 30% i högst 90 dagar om året för frivilligt arbetslösa. Försäkringen gäller inte för egenföretagare, statligt anställda, säsongsarbetare eller anställda i den informella sektorn.

Kuba
Det bor 11,2 miljoner människor i Kuba och 5,2 miljoner deltar i arbetsmarknaden. Landet har inte en marknadsekonomi utan staten äger de flesta företag och reglerar priserna centralt. Dock finns det en del utländska och privata företag och sedan 2011 har Kuba låtit nästan 200 yrken stå utanför statlig kontroll. Det blev då även lagligt att äga mobiltelefoner för folket. (Kuba är fortfarande en diktatur där det är förbjudet att starta tidningar som är oppositionella, där poliser godtyckligt kan arrestera kritiker av regimen och där fångar utsätts för tortyr. Dock förbjuder staten inte kubaner att lämna landet längre, såvida du inte är en kritiker.)  År 2000 var 76% av arbetskraften anställd av staten och resten var privat anställda eller egenföretagare. De största industrierna i landet är turism, produktion av socker, bensin och tobak, samt byggindustrin. Innan 2011 var det förbjudet att sälja eller hyra ut lägenheter, men en ny lag har gjort det möjligt. Det har vuxit upp en stor marknad för turister men uthyrning till kubaner verkar mindre vanligt.

Arbetslösheten i landet har legat på 2,3% enligt ILO och ligger nu på runt 4% fast CIA menar att den verkliga arbetslösheten är det dubbla. Det finns också de som menar att många som är offentligt anställda inte arbetar; gissningsvis är de då anställda för att få bättre siffror eller för att förhindra ett uppror. Det verkar inte finnas någon vanlig statlig arbetslöshetsförsäkring, men det finns ett statligt stöd för huvudförsörjaren i varje hushåll ifall denne är arbetslös eller sjuk.

Macau
Macau är en en gammal portugisisk koloni och hamnstad i Kina, som ligger mittemot Hong Kong och som blev överlämnat till Kina år 1999. När detta skedde lovade det kommunistiska partiet att låta Macau få förbli självstyrt i femtio år till. Det bor 642 000 individer i staden varav 368 000 deltar i arbetsmarknaden. Efter en avreglering 2006 så har spel- och kasinobranschen blivit en av de viktigaste industrierna i staden. Turism, bygge, textil- och klädproduktion samt finanstjänster är annars några av de största industrierna. Ekonomin i landet är ungefär lika fri som i Sverige enligt Heritage Foundation. Fram till 2015 verkar det inte ha funnits någon minimilön i landet och de flesta arbetare är inte med i någon fackförening. Det finns en liten informell sektor där folk främst ägnar sig åt att smuggla varor till Kina för att de skall slippa tullarna. Det finns åtminstone 2,2 lediga lägenheter per tusen invånare på marknaden idag att hyra i den största staden i Macau (d.v.s. Macau).[2]

Mellan 2004-2013 låg arbetslösheten i genomsnitt på 3,1% enligt ILO och 3,5% enligt officiell statistik. Arbetslösheten har på senare tid blivit så låg att det finns en brist på arbetare i staden. Macau tvingar alla att ingå i en statlig arbetslöshetsförsäkring för ofrivilligt arbetslösa som inte tackat nej till ett arbete som är passande för deras yrkesbana. Den ligger på ca 150 kr/dagen för alla och man kan bara ta ut det 90 dagar om året.

Singapore
Det bor ca 5,5 miljoner människor i Singapore och 2,2 miljoner deltar i deras arbetsmarknad. De främsta industrierna i landet är finanssektorn, produktionen av elektronik, kemikalier och borrutrustning. De har även en stor byggnadssektor. Ekonomin är näst friast i världen, enligt Fraser Institute. Förutom att staten upprätthåller värnplikt så är deras arbetsmarknad relativt fri: de har ingen minimilön, de har få eller regleringar för att anställa andra och de har inga regleringar på hur många timmar folk får jobba. Det är dock förbjudet att strejka i industrier som räknas som essentiella (kommunikationer, el- och vattenproduktion, försvaret) och det verkar som om lagstiftningen förbjuder fackförbund från att delta i en bojkott mot ett företag i en annan bransch, d.v.s. strejker kan bara vara lokala. Det skall, möjligtvis som en anledning härav, inte ha genomförts någon strejk på 15 år. Det finns åtminstone 7,6 lediga lägenheter per tusen invånare på marknaden idag att hyra i Singapores största stad (d.v.s. Singapore).

Arbetslösheten har legat på 3,4% enligt ILO och 2,9% enligt landets officiella statistik. Singapore har inte någon statlig arbetslöshetsförsäkring. Det finns ett statligt stöd till de absolut fattigaste, men det är väldigt lågt och inget som en vanlig arbetslös är menat att få tillgång till.

Schweiz
I Schweiz bor det 8,2 miljoner individer, 4,9 miljoner av dem deltar i arbetsmarknaden. De producerar främst maskiner, kemikalier, klockor, textiler, mätinstrument och finansiella tjänster. De säljer även en hel del till turister i landet. Ekonomin har länge varit bland de friaste i världen, de får en något lägre frihetsnivå genom att ha väldigt höga tullar på några specifika varor, en hel del regleringar på kapitalöverföringar och stora byråkratikostnader för företag. Arbetsmarknaden är ungefär lika fri som i Singapore. En skillnad är att det är vanligare att folk är fackligt anslutna – något under 20% var medlemmar i en fackförening, de kan dock inte nödga de som inte är anslutna att följa ett kollektivavtals regler. Konflikter på arbetsmarknaden blir vanligtvis lösta genom medling så det är ytterst få strejker i landet. Det finns åtminstone 3,1 lediga lägenheter per tusen invånare på marknaden idag att hyra i den största staden i Schweiz (Zurich).

Arbetslösheten har i genomsnitt varit 4,1% enligt ILO och 3,6% enligt det offentligas statistik. Schweiz tvingar arbetare att skaffa en arbetslöshetsförsäkring som skall ge 80% av ens lön vid arbetslöshet, 70% ifall man inte tar hand om ett barn under 25 år. Försäkringen betalar ut maximalt 260 dagar ifall man betalat in i 12 månader; 400 dagar om man betalat in i 18 månader; 520 dagar ifall man är äldre än 55 eller får en sjukförsäkring; och 200 dagar ifall man är yngre än 25 år och inte har några barn. Egenföretagare behöver inte skaffa någon försäkring.

Sverige
Det bor nästan 10 miljoner människor i Sverige och 5,1 miljoner deltar i arbetsmarknaden. De främsta industrierna i landet är olika produktioner för export, som telekommunikationsutrustning, pappersmassa och pappersprodukter, bilar, läkemedel samt järn och stål. Det finns även en del turismhandel i landet; det kom nästan åtta miljoner turister till Sverige år 2006. Sverige har en relativt fri ekonomi. Det som minskar den ekonomiska friheten mest är det höga skattetrycket och de höga marginalskatterna; ifall den svenska staten hade haft samma skattesystem som i Schweiz så skulle de båda ekonomierna varit nästan lika fria. Arbetsmarknaden är dock rätt reglerad: det finns regleringar om när företag kan säga upp anställda, hur löner skall betalas ut och hur många timmar man får arbeta. Dessutom hjälper det offentliga i viss mån till att upprätthålla minimilöner som fack och företag förhandlar fram i kollektivavtal.[3] Arbetsmarknaden har rätt effektiva medlingar mellan företag och fackförbund så det startas relativt få strejker. Det finns åtminstone 0,9 lediga lägenheter per tusen invånare på marknaden idag att hyra i den största staden i Sverige (Stockholm), men det är främst andrahandsmarknaden och med bara rum inkluderat.

Arbetslösheten har i genomsnitt varit 7,5% enligt ILO och detsamma enligt den officiella statistiken. Svenska staten tvingar alla att bidra till olika statligt subventionerade arbetslöshetsförsäkringar, för att ingå i en större kassa behöver man betala in en avgift men det finns även en arbetslöshetskassa som delar ut till vissa som inte är med i någon kassa. Den subventionerade kassan betalar ut 80% av arbetarens lön i 200 dagar och sedan 70% av den i 100 dagar, för de som betalat en avgift i mer än ett halvår.

Fortsättning följer i: ”Hur vi kan få full sysselsättning i ett samhälle med fristäder”

Tidigare del: ”Hur arbetslöshet skadar både individ och samhälle”

Noter
[1] Man kan dock fråga sig om det är just de politiska strukturerna som ligger bakom den låga arbetslösheten och inte någon annan faktor, som välståndet i landet eller dess kultur. Kan det inte bara vara så att rikare länder har högre arbetslöshet medan fattiga har lägre? Det finns kanske ett visst statistiskt samband där, men det finns inte någon ekonomisk lag som säger att rika länder måste ha hög arbetslöshet. Detta bevisas av att det finns en del rika samhällen som har haft en arbetslöshet under 4% (bl.a. Malaysia, Macau och Sydkorea) och att ett av de rikaste samhällena i världen också har lägst arbetslöshet (Qatar). Välståndsnivån kan inte heller förklara varför det finns skillnader mellan rika länder, bland Europas länder så kan den ligga mellan 3-25%. Kulturella förklaringar har också svårt att förklara varför arbetslösheten i länder kan ändra sig ordentligt under en kort period, som hur den steg i Sverige från drygt 2% under 1980-talet till ca 7% under 2000-talet. Det verkar därmed troligt att politiska faktorer påverkar till viss del hur stor arbetslösheten är.

[2] Det här måttet är ett försök till att få en aning om hur lätt det är att flytta i ett land. Ju fler lägenheter det finns per person, desto fler lägenheter finns det lätt att få tag på i närheten av ett jobb som man kan ta. Måttet är något problematiskt för det bygger på att alla lägenheter finns på ett enda ställe och att situationen i den största staden är liknande i resten av landet – det senare är dock bara ett problem för Sverige och Schweiz. Måttet bör därmed tas med en väldigt stor nypa salt.

[3] En lag om minimilön upprätthålls genom ett hot om fängelse eller böter till arbetsgivaren ifall denne anställer någon för en lön lägre än minimilönen. I Sverige upprätthåller facken och arbetsgivarorganisationerna lägstalöner genom ett kontrakts- och bojkottsystem. Först, ifall ett företag går med i en arbetsgivarorganisation så går denne direkt med på att upprätthålla lägstalönerna som förhandlas fram i varje bransch. De företag som bryter mot det begår därmed ett kontraktsbrott. Sedan, alla fackmedlemmar har ungefär gått med i en klubb som säger ”Ifall något företag, som inte är med i en arbetsgivarorganisation, anställer någon för en lön som är lägre än den i kollektivavtalet, då vägrar vi att handla med det företaget”. De bojkottar det helt enkelt och det kan de göra mot företag även ifall varken företaget eller de anställda där inte vill bli skriva på något kollektivavtal. Företaget kommer då ha svårt att få tag på underleverantörer som kan leverera varor denne behöver och får svårt att klara sig. (Det här systemet har visat sig vara effektivt i de flesta branscher, förutom i några undantag, som i åkeribranschen.)

De här påtryckningarna kan vara otrevliga men de innebär inte någon rättighetskränkning eller reglering ifrån statens sida; fackens agerande följer ifrån vanlig rätt att skriva på kontrakt och bilda föreningar för ett gemensamt syfte. Men det offentliga ger visst stöd till fackens möjlighet att upprätthålla det här systemet genom andra regleringar, som monopolet av sophämtning och LAS.

Varje kommun i Sverige har monopol på försäljningen av de flesta sophämtningstjänster. Nu på senare tid finns det även en viss konkurrens mellan sophämtningsföretag när kommunen skall välja vilket företag som får monopol, men den enskilda individen eller firman som vill bli av med soporna måste använda sig av det här företag och får inte anställa någon annan. Sopor klassificeras på två sätt av staten: hushållssopor och verksamhetssopor. Inte alla kommuner har monopol på det senare, men alla har det på det förra, vilket är det intressanta, eftersom det inkluderar alla sopor som vanligtvis skapas i en verksamhet (typ skräpet som bildas under en dag). Det här innebär att den som hanterar folks sopor hamnar i en maktposition, genom att de kan låta bli att hämta dem. Eftersom företagsägarna är förbjudna från att göra sig av med soporna själva har de inget annat val än att låta sophögarna byggas upp. I Sverige är sophämtarna vanligtvis organiserade i Transportarbetareförbundet, så ifall LO:s fackförbund bestämmer sig för att agera mot ett företag så kan sophämtarna göra andras affärsverksamhet osäker.

Ju större facken är, desto troligare är det att ett givet företag effektivt kan sättas i blockad. LAS hjälper till med detta genom att fackmedlemmar, genom kollektivavtalen, kan komma runt turordningsreglerna som finns i LAS. Det finns därmed en fördel för en arbetare att vara med i ett fack eftersom det ökar deras chans att inte bli avskedad om det är denne som står på tur.