Utträde och utveckling

Alla ekonomiska resurser är begränsade. Folk kontrollerar bara en viss mängd järn, elektriska ledningar och plast, och det finns bara så många människor med tillräckligt mycket kunskap och inövade färdigheter, så att den totala industrin bara kan producera en viss, begränsad mängd, varor och tjänster. Så kommer det alltid att vara. Men vi kan se till att försöka samarbeta med varandra på ett bättre sätt så att vi når framtiden snabbare. Vi kan försöka hitta sätt att utveckla vår teknologi och organisationsformer snabbare. Så att det tar kortare tid att nå den punkt när en individ bara behöver arbeta fem timmar om veckan för att ha det lika gott ställt som genomsnittssvensken idag har det.

Högre levnadsstandard innebär inte bara mer materiell lyx, som större och snyggare boende, eller att man kan arbeta mindre tack vare en högre inkomst. Det medför också att mer kapital kan investeras i, och fler människor kan arbeta med att utvidgade den samlade förståelsen vi har om verkligheten. Det som kanske är viktigast för de flesta är hur den nya kunskapen kan leda till bättre teknologi som förbättrar folks liv.

Sådan teknologi finns i princip överallt. Nu på senare tid har det kommit fram en massa uppseendeväckande och fantastiska nya teknologier inom medicin. Dövfödda vuxna och barn har med ny teknologi fått hörsel; det har skapats armproteser som är ganska flexibla och som nu börjar få känsel; och ett annat företag har hjälpt vissa blinda att återfå lite syn.

Hur långt kan vi komma med hjälp av bättre teknologi och mer kunskap, egentligen? Skulle det vara möjligt att utrota sjukdomar helt och hållet? Ett antal biologer, särskilt Aubrey de Grey, menar att vi står på kanten till att dramatiskt kunna förlänga våra liv utan att behöva åldras biologiskt. Eller, i andra ord, att vara unga för evigt. Vissa forskare inom biomedicin, neurovetenskap och artificiell intelligens föreslår att det skulle kunna vara möjligt att simulera hela hjärnor i datorer, vilket också skulle kunna leda till evigt liv. Det finns också forskare i många olika fält som stöttar idén att frysa ned sig själv efter döden för att möjligtvis kunna återuppväckas i framtiden. Denna teknik finns förvisso idag, men fler skulle ha råd med det i ett rikare samhälle och om det inte fanns ett socialt stigma mot det.

De här ansatserna skulle kunna vara uppbyggda på något fundamentalt misstag så att de aldrig skulle fungera. Själv ser jag inget skäl till att odödlighet inte skulle kunna inträffa och ser fram emot dagen när ingen längre behöver dö i onödan. Men, det perspektivet kan vara begränsat och evigt liv skulle kunna vara en omöjlighet. På förhand borde möjligheten dock inte avfärdas rakt av.

Låt oss dock anta att det är så. Men anta också att framtiden är osäker, så att vi inte vet hur långt den mänskliga civilisationen kan gå. Då kan vi inte utesluta att ingen mer revolutionerande utveckling sker. Vi kan inte utesluta möjligheten att nästan alla i framtiden skulle kunna leva i hundra år och samtidigt kunna springa ett maratonlopp. Alltså, om vi aldrig uppnår odödlighet så finns det någon maximal livslängd och god hälsa som är möjlig att uppnå. Var gränsen än är så ligger vi rimligtvis inte i närheten av den än.

Inte heller ligger vi vid gränsen för hur bra vi kan bli på att minimera risker och olyckor i samhället.

Vi borde alltså kunna leva mycket friskare och längre liv än vad vi gör idag. Och det gör det ju otroligt viktigt att vi försöker komma dit så fort som möjligt. För säg att samhället kan utvecklas enligt två grova mönster. I det ena fallet når vi den högsta utvecklingen av livsfrämjande teknologi och samhällelig kultur om hundra år. Men om vi hade utvecklats enligt det andra mönstret hade det gått 90 år istället. Sett över hela världen hade det inneburit att flera miljoner människor hade dött i onödan om samhället utvecklats efter det långsammare mönstret. För Sveriges del hade det nog lett till att några tusentals människor skulle dött i förtid. Det finns alltså väldigt starka skäl till att ha bråttom med den här utvecklingen, något som filosofen Nick Bostrom ger ett väldigt bra perspektiv på i sin fabel om draktyrannen.

Det är viktigt att poängtera att den här skillnaden på tio år kan komma till av en så liten skillnad som bara 0,02%-enheters skillnad i tillväxttakten. Sverige har haft en ekonomisk tillväxt på ca 2% per år sedan 1970-talet. Säg att välståndet idag behöver bli tjugo gånger så stort som idag för att nå den tidpunkt när teknologin är så bra att vi blivit odödliga eller har minimerat alla riskerna i samhället till ett minimum. Det skulle ta 152 år om tillväxten ökade lika snabbt som tidigare (och resten av världen höll samma takt, bara för enkelhets skull). Men om tillväxttakten vore 2,2% så skulle det ta 138 år. Om tillväxttakten vore lika hög som vad den var i Hong Kong de senaste tio åren – nämligen 3,48% – skulle det bara ta 88 år! Dessa skillnader – som kommer ifrån att tillväxt är kumulativ och därför utvecklas exponentiellt – borde verkligen få folk att tänka på vad det är som skapar tillväxt.

För att sammanfatta: mer tillväxt är bra för det gör det möjligt för fler att satsa på vetenskap, bota sjukdomar och förbättra säkerheten i våra liv. Hur kan då olika politiska strategier påverka detta? Jo, för varje politiskt mål så innebär olika strategier att si och så mycket resurser måste läggas på det. Den som innebär färre resurser medför att mer kan gå åt till annan produktion. Och för varje reglering och lag så förbättrar de folks incitament till att skapa välstånd och möjlighet att koordinera sina planer till en viss grad. Den reglering som möjliggör smidigast koordinering och högst incitament till att producera är då bäst.

Och det här gäller all politik! Borde det finnas någon skatt på kapitalvinster – ger lägre skatter på det mer tillväxt än lägre skatter på arbete? Skall narkotikahandel vara fortsatt olagligt, bör det regleras eller bli helt lagligt? Borde det vara kommunen som bygger sportarenor i staden och hur mycket bör de lägga på det? Borde kollektivtrafiken privatiseras eller skall det fortsätta vara ett kommunalt monopol? Borde Finansinspektion slopa sina inspektionskrav eller skall vilket företag som helst kunna få sälja och köpa värdepapper åt sina kunder?

I alla dessa frågor finns det välrenommerade samhällsvetare som har olika åsikter om vilket system som är mest effektivt – likt i andra frågor. Alltså, det går inte att säga vilket system som är bäst utan att ha forskat väldigt mycket i frågorna. Men även de som forskar väldigt mycket kommer fram till olika slutsatser, så den enskilde väljaren borde vara väldigt skeptisk till någon enskild politisk plan. Men, vi vill ju veta vilket system som är bäst och då finns det bara en allmän metod för att göra det: genom att låta folk testa det samhällssystem de tror fungerar bäst. Och ju längre bort vi nu är från en optimal politik, desto fler politiska förändringar måste vi göra – något som lär vara ganska svårt att få igenom om alla svenskar skall gå med på det. Alltså, för att veta vilken enskild politik som är bäst på att främja utveckling borde vi tillåta folk att pröva på alla politiska strategier.

Alltså, vilket politiskt system är mest lämpligt för att samhället skall kunna utvecklas snabbast? Är det ett samhälle reglerat enligt post-keynesianska, ekonom-psykologiska eller institutionella principer? Eller enligt någon sociologisk skolas principer? Det bästa valet verkar vara att låta folk pröva sin egen politik så att det går att jämföra de olika förslagen. Då har vi störst chans att den bästa politiken upptäcks och tillämpas. Det leder till att vi kommer ha mer utveckling och att vi snabbare kommer till den punkt där så få som möjligt drabbas av sjukdomar, olyckor eller dör i förtid.

Det här inlägget har främst utgått ifrån läget i ett industrialiserat samhälle. Men poängen kan göras mycket starkare i ett ej industrialiserat samhälle där folk fortfarande dör i svält och behandlingsbara sjukdomar. De behöver frihetligt utträde – eller ”charter cities” – mycket mer än vad vi i den rika världen gör. Dock är vi alla i stort behöv av mer tillväxt, för att lösa alla problem som vi står inför och för att föra vår civilisation framåt, vilket gör att frågor om tillväxt till bland de viktigaste frågorna man kan fundera på.

Is there some action a government of India could take that would lead the Indian economy to grow like Indonesia’s or Egypt’s? If so, what, exactly? If not, what is it about the “nature of India” that makes it so? The consequences for human welfare involved in questions like these are simply staggering: Once one starts to think about them, it is hard to think about anything else.

– Robert Lucas, On the Mechanics of Economic Development