Skäl till att vara skeptisk om politik

I ett tidigare inlägg beskrevs det vetenskapliga perspektivet och hur det politiska systemet, för att kunna sägas bygga på en vetenskaplig grund, borde tillåta att folk bildar sina egna samhällen. Ett av de viktigaste förhållningssätten som hör till den vetenskapliga praktiken är att man förhåller sig skeptisk till ens egna idéer om hur världen fungerar:

Acceptera att man kan ha (och förmodligen har) fel: Oavsett hur säker man är på någonting så kan man faktiskt ha fel. Ju längre bort från praktiska, vardagliga saker desto större är sannolikheten. Ingen kommer förmodligen komma på ett bättre sätt att gå på, men våra teorier om unversums början kommer absolut att ändras (då vi inte har någon kvantgravitationsteori än tex). På vissa områden så kanske vi inte är så långt från rätt svar och på andra så är vi helt ute och cyklar. Men första steget på resan mot sanningen är att acceptera att vi inte nått den.

Vi kan alla brista i vår tolkning av verkligheten; man kan alltid ha fel. Den här punkten gäller även i politiska sammanhang. Vissa skulle säga att den gäller särskilt i politiska sammanhang. Detta är nog, på ett abstrakt plan, accepterat av de flesta i samhället. Men, med tanke på hur hetsig den politiska debatten kan vara, är det svårt att föreställa sig att den förs av ett gäng individer med ett särskilt skeptiskt förhållningssätt till sina egna idéer. I det här inlägget tänkte jag ta upp generella argument för att vi alla borde vara mindre säkra på att det är en bra sak att lagstifta om en politik som alla måste följa och att vi alla borde acceptera att det finns en mycket större osäkerhet i politiska frågor än vad de flesta vanligtvis antar.

1. Minst ca 70% av alla väljare står för en annan övergripande politik än vad du gör
Sanning kommer inte ifrån majoritetens åsikter, och det är ett logiskt felslut att utgå ifrån det. Argumentet här är istället att de flesta av oss engagerar sig lite grann i det politiska spelet och kommer fram till en viss politisk åsikt. Enligt valresultatet i Sverige år 2010 hade det enskilt största partiet, Arbetarepartiet-Socialdemokraterna, fått ca 30,66% av rösterna i valet. Vilket innebär att den vanligaste, enskilda politiska åsikten står i motsättning till ungefär 70% av alla andra som röstade i valet. (Av de röstberättigade deltog 84,63% i valet.) För de flesta av oss finns det därigenom ännu fler som inte håller med om vår politiska åsikt. Och då uppstår frågan, varför skulle just ens egen politiska vandring ha lett en till att anamma den politik som verkligen är bäst, som man själv verkligen skulle säga uppfyller de krav som den bästa politiken måste ha? Är det så att du känner till de argument som alla andra väljare har för den politik de föredrar, att du förstår den världsbild som deras beslut bygger på?  Om du inte delar den översiktliga information som andra har, hur kan du vara säker på att du införskaffat dig tillräckligt mycket information för att förespråka en politik som går emot andras vilja?

Det finns de som menar att skillnader i politik i grunden har att göra med oförsonliga skillnader i värderingar att göra. Om det stämmer skulle det här argumentet vara rätt tomt; om vi alla hade olika värderingar i vad för politiskt system vi verkligen vill leva under, då borde extra information inte göra det tydligt att just ett system är bäst för alla. Istället borde det bli mer tydligt att vi alla har våra definitiva skäl till att vilja leva under en specifik politisk ordning. Det finns en viss sannolikhet att detta stämmer, givetvis, och konsekvensen borde rimligtvis vara att varje individ har rätt att leva som denne vill.

2. Det finns inte något vetenskapligt konsensus i många politiska frågor
Som regel borde de som studerar något under en längre tid förstå det fenomenets natur bättre än de som inte studerar problemet. Och, när man själv har uppenbara anledningar att betvivla ens eget resonemang, då borde man undersöka vad dessa, förmodade, experter har att säga i frågan. Detta borde även gälla inom politik.

Det finns dock ett antal problem med att förlita sig på förmodade experter inom politiken. För det första gäller det att komma fram till vilka man rimligtvis borde rådfråga. Här verkar det som mest rimligt att undersöka nationalekonomernas inställning, av den anledningen att de verkar studera rent politiska frågor (borde man stötta politik A eller politik B) mer än några andra discipliner. Om man scholar-googlar sociologists consensus policy hittar man ingen artikel som ger en översikt av vad sociologer anser om diverse politiska frågor. Men om man däremot scholar-googlar economists consensus policy, så är den första och tredje träffen enkätundersökningar om vad för politiska åsikter ekonomerna har och många av de följande artiklarna handlar om eller snuddar vid om det finns ett konsensus bland ekonomer för politiska frågor. Ett annat problem som uppstår är att det inte verkar finnas ett konsensus, att fler än 80% av de utövande ekonomerna, är överens om vilken politik som är bäst. (I den ekonomiska jargongen brukar man vanligtvis förespråka en viss politik för att den antas maximera lyckan eller inkomsten eller för att politiken skulle lösa ett givet socialt problem.) Hur ser konsensusbilden ut bland ekonomer då?

Vad är ekonomer överens om?
Att frihandel är bra.[1]

Vad är ekonomer inte överens om?
Huruvida statlig konsumtion stimulerar ekonomin, dagens konkurrenslagstiftning är positiv, om nya läkemedel behöver godkännas av staten, om ett banksystem behöver en centralbank, hur sophantering skall skötas, om organhandel borde tillåtas, om taxi-industrin borde avregleras, om droger skall legaliseras, om staten kan kräva licens för att vara läkare, om försäkringsbolag skall tvingas att täcka vissa saker, om staten borde beskatta onyttig mat mer och om etanolbidragen borde tas bort.[2]

I många av dessa frågor är inte alternativen binära, som att antingen förbjuda att tillåta något, utan det finns vanligtvis minst fyra olika politiska alternativ tillgängliga, så skillnaderna i åsikt är troligtvis större än hur den här korta uppräkningen avslöjar. I vilket fall, om man nu inte kan förvänta sig att folk som lägger ned väldigt mycket tid och energi för att studera en politisk fråga inte kan nå ett konsensus, borde man, utan att ha tagit del av litteraturen och bildat sig en egen uppfattning, då ta stark ställning i någon av dessa frågor?

3. Vi tänker alla fel väldigt lätt
En snabb överblick av problemen med den mänskliga hjärnan visar att det finns många sätt som den kan misslyckas med att tolka information, så att man får en felaktig världsbild. Särskilt intressanta kognitiva felslut som påverkar ens politiska världsbild är nog:

Grupptänk; tendensen att ha högre åtanke om en persons karaktär för att denne tillhör samma grupp som en själv. Och i politiken finns det flera grupperingar, vilket innebär att folk från en grupp nedvärderar trovärdigheten i det folk från andra grupper säger.

Irrationell konformism; tendensen att tro på något enbart för att andra säger det. Detta är uppenbarligen otroligt skadligt, speciellt om det inte finns någon erkänd auktoritet i frågan, då kan nästan vilka idéer som helst ses som sanna bara en tillräckligt stor grupp tror på dem. Detta kognitiva fel samverkar med det tidigare, så att folk i en grupp kan börja misstro folk från en annan grupp bara för att folket i ens egen grupp säger det.

Status quo bias; tendensen att tro att det som finns är bättre än det som inte finns. I politik innebär detta tendensen att tro att de nuvarande politiska arrangemangen är positiva, utan något bevis för det.

Det finns många fler brister i hur vi tänker. Att märka dessa brister är dock inte att säga, eller implicera, att allt tänkande är meningslöst. Vad det borde implicera är att man borde vara försiktigare i sitt tänkande. Även solen har sina fläckar.

Sammanfattning
Ovanstående exempel visar att vi, som tänkande varelser, har goda skäl att förvänta oss att vi kan lätt tänka fel när det gäller politiska frågor. Inget av ovanstående visar att vi därmed är oförmögna att förstå samhället tillräckligt väl för att gemensamt lösa sociala problem. Vad det visar är att om folk idag diskuterar och agerar som om de vore 95% (eller 100%) säkra på sin politiska idé, så borde man istället diskutera kanske som om man vore endast 50% säker på sin uppfattning. Och agera med denna osäkerhet i åtanke. Med en sådan inställning blir det därmed inte omöjligt att fatta politiska beslut, det gäller att utgå från vetenskapliga principer när man tänker och agerar politiskt.

Noter: