Hur arbetslöshet skadar både individ och samhälle

Arbetslöshet gör det sämre för oss alla genom att den totala produktionen minskar, då det som regel sänker allas löner. Eftersom mindre blir producerat kommer det även att finnas färre varor att använda för att spara och investera.

Att själv vara arbetslös är, för de flesta, ansträngande och stressigt. Som arbetslös är det mycket mer sannolikt att man blir deprimerad. Att vara arbetslös minskar även ens nuvarande inkomst, men även ens framtida löneutveckling.

Ofrivillig arbetslöshet – när en individ vill arbeta men det inte finns någon som är beredd att anställa denne – har varit ett stort problem för Sverige åtminstone i tjugo år nu. Sedan 90-talskrisen har arbetslösheten alltid varit relativt hög, nästan alltid över 6% och det är enligt de lägre definitionerna av arbetslöshet.[1]

Varken det borgerliga eller socialdemokratiska blocket har lyckats ändra på detta. Arbetslösheten under den socialdemokratiska regeringen 1998-2006 svävade mellan 5-8%, medan den låg mellan 6-9% för den borgerliga regeringen 2006-2014. Socialdemokraterna hade det ändå som sitt vallöfte 1998 och sa att för dem ”är målet aldrig något annat än full sysselsättning”. Allianspartierna gick också ut i valkampanjen 2006 med att de skulle arbeta för att minska arbetslösheten i sitt manifest ”Fler i arbete – mer att dela på”: att ”skapa förutsättningar för fler jobb” såg de som den viktigaste arbetsuppgiften för en ny regering. Båda regeringar hade åtta år var på sig och ingen av dem fick ned arbetslösheten till en särskilt låg nivå. Detta är ett ordentligt misslyckande för dagens politiska modell.

Kan vi då skapa ett samhälle där de som vill arbeta lättare kan hitta ett jobb? Vi inom OFUSS tror att det är möjligt, genom att alla får möjligheten att planera och testa annorlunda politiska system. Om ett annat politiskt system kan sänka arbetslösheten väldigt mycket, så måste folk kunna få testa den för att visa att det fungerar. Här är vi medvetna om att alla test som skulle kunna göras inte kommer lyckas, därför är det bäst att de som tror på sin idé testar den för sig själva och låta andra välja frivilligt om de vill anamma deras system eller inte. Rent praktiskt tror vi att den här lösningen fungerar bäst genom att låta folk skapa fristäder, autonoma områden där folk kan leva med annorlunda lagar än vad resten av Sverige har. Lösningen vi står för är alltså att låta folk testa olika system för att se vilket som ger lägst arbetslöshet.

Den här artikeln är en del av tre för att ge en översiktlig bild på arbetslöshetsproblemet och hur det bättre skulle kunna lösas om det vore lagligt att bygga fristäder i Sverige. Resten av den här artikeln beskriver lite närmre hur arbetslöshet är ett problem både för individen som blir arbetslös samt för samhället i stort. De nästa delarna undersöker några länder med lägre arbetslöshet än Sverige och sedan vad för annan politik några fristäder eventuellt skulle kunna ha för att minska problemet med arbetslöshet.

Hur samhället skadas av arbetslöshet

När en individ, eller en grupp individer, blir arbetslösa uppstår två närliggande problem. Den första är att den totala produktionen i landet blir mindre; ekonomer beskriver detta som ett produktionsbortfall eller att BNP:n ligger under dess potential. När produktionen blir mindre finns det mindre att konsumera och det blir därmed svårare att spara pengar för att investera. Ett produktionsbortfall leder alltså till att både det materiella välståndet och den ekonomiska utvecklingen sjunker.

Den närliggande kostnaden till produktionsbortfallet är att de arbetslösa som inte kan producera behöver hjälp ifrån alla andra i samhället för att klara sig. D.v.s. den arbetslöse behöver pengar medan denne är arbetslöshet (antingen om det är a-kassa via staten eller stöd ifrån familj och vänner). En del av dessa pengar hade kunnat användas till investeringar så dessa transaktioner minskar också det framtida materiella välståndet och den utveckling som beror av det. Det innebär också en välståndsminskning för alla de som måste bistå den arbetslöse.

Det finns en del problem med att försöka beräkna hur stora dessa kostnader är. Först måste man undersöka exakt hur många det är som är arbetslösa. Ett problem med att mäta antalet arbetslösa är att man måste aktivt söka ett jobb för att räknas som arbetslös, vilket innebär att de som har gett upp om att kunna hitta ett jobb inte räknas som arbetslösa. Några räknar här med att vissa som blivit sjukskrivna inte skulle vara det ifall de fick ett jobb. Ett annat problem är att vissa har ett deltidsjobb men skulle vilja ha ett heltidsjobb, då är de i en viss grad arbetslösa, men de mäts inte alls. Det finns också några problem med själva mätningarna, då de görs med frågeformulär. Kontentan är att det är svårt att mäta antalet arbetslösa. Utifrån SCB:s siffror så verkar det finnas runt 349 600 personer som idag (juli 2015) är arbetslösa, vilket nog är väl i underkanten.

Hur stor blir då produktionsbortfallet ifrån alla dessa arbetslösa? Jag har inte hittat några studier om detta på nätet, tyvärr, förutom en hänvisning till att en studie skall ha gjorts på bortfallet från arbetslöshet mellan 1975-1978. Omräknat till dagens värde så skulle ett års arbetslöshet innebära att förlusten i produktionsbortfallet var lika med 294 miljarder kronor. Siffran är säkert för stor eller för liten, men gissningsvis visar den ungefär hur stor kostnaden är.[2] D.v.s. förlusten ligger på några procent av BNP (jag fick det till 8%, men siffran är som sagt väldigt osäker). Det här innebär, som sagt, en förlust för både de arbetslösa och alla andra i ekonomin.

Hur mycket pengar som transfereras varje år till de arbetslösa finns det lite bättre siffror om, från statens sida. 2005 skall det offentliga ha gett ut 65 miljarder kronor (till ett något större antal arbetslösa, men till ett lägre penningvärde) till de arbetslösa enligt ekonomifakta.se. Kostnaden för detta är alltså att en del av dessa pengar skulle gått till investeringar. Sparkvoten är ligger på runt 1,2% i Sverige, så runt 0,78 miljarder blir inte investerade. Det är en mindre minskning procentuellt sett, på runt en promille av alla privata investeringar. Över tid rör det sig dock om stora effekter.

En annan kostnad för ekonomin är att med en högre arbetslöshet så lär det behövas fler byråkrater för att hantera bidragen som ges till de arbetslösa. Det finns även viss forskning som tyder på att arbetslöshet leder till att några arbetslösa begår brott.

Hur den enskilde skadas av arbetslöshet

Faktum är att arbetslöshet för de allra flesta leder till en del påfrestningar, för vissa även till mentala problem. Detta har varit väl känt bland psykologer sedan decennier tillbaka, enligt Karsten I. Paul, som i sin doktorsavhandling, ”The negative mental health effect of unemployment: Meta-analyses of cross-sectional and longitudinal data” (2005), noterade att:

Flera undersökningar har publicerats som sammanfattar och integrerar resultaten av nästan ett sekel av vetenskapliga studier om de psykologiska effekterna av arbetslöshet. Dessa genomgångar har gett värdefulla insikter i de psykologiska effekterna av arbetslöshet: till exempel, de är överens om att arbetslösheten är förknippad med en viss känsla av bedrövelse och med minskat välbefinnande, efter att ha gjort mätningar med ett stort antal skalor för depression, hopplöshet, ångest, psykosomatiska symptom, livstillfredsställelse, självkänsla, etc.

Dessa tidigare forskare försökte inte uppmäta skillnader mellan arbetslösa och anställda dock. Senare forskning som summerats i meta-analyser bekräftar att arbetslösa som regel var mindre lyckliga. I sin egen meta-analys av ett antal studier fann Karsten att ungefär 34% av arbetslösa riskerade att få mentala hälsoproblem, jämfört med 16% av de som har ett jobb. När studierna mätte graden av nöd, depression, ångest, subjektivt välbefinnande och självkänsla så hade de arbetslösa det mätbart värre (på det sjätte måttet, psykosomatiska symptom, var det också värre för de arbetslösa men det var inte en lika stor skillnad). Slutligen fann han även att i ”17 av de 26 så fanns det en mätbar negativ effekt av att bli arbetslös, och i de resterande nio länderna så var databaserna för små för att etablera en sådan länk”.

Det bör påpekas att den här forskningen tar upp hur de allra flesta mår när de är arbetslösa. Det finns ett visst antal individer som uttrycker en glädje över att de fått mer tid att tänka på tillvaron och kunna stressa ned lite. Överlag hör dessa till minoriteten dock.

Annan forskning har gett en lite rikare bild om vilka det är som drabbas värst av arbetslöshet. Enligt Filip Fors och Bengt Brülde (2012) så skall det ha visats att män, ensamstående, de som tillhör arbetarklassen och de i yngre medelåldern drabbas hårdare av arbetslöshet. Christopher Boyce et al (2010) argumenterar dessutom för att de som är mer samvetsgranna drabbas extra hårt av arbetslöshet, kanske för att de ser det som extra viktigt att nå sina mål.

Arbetslöshet för även med sig andra negativa effekter. De som blir arbetslösa tenderar att få en sämre löneutveckling än de som fortsätter arbeta och som arbetslös får man ju vanligtvis in mindre pengar (vissa kan spara in på att inte behöva använda bil när de är arbetslösa).

Fortsättning följer i: ”Hur hög är arbetslösheten i andra länder?”

Noter
[1] Det har inte alltid varit vanligt i med hög arbetslöshet i Sverige. Under andra hälften av 1800-talet var arbetslösheten fram till runt 1895 fortfarande knutet till årstiderna. Arbetslösheten uppskattas vanligtvis ha legat runt 2% under somrarna och runt 10% under vinterhalvåren och under konjunkturnedgångar kunde den nå 20%. Efter 1895 sjönk den drastiskt.  Detta enligt En svensk ekonomisk historia 1850-1985 av Mats Larsson. En sak som gjorde mig något tveksam om den här beskrivningen av hur hög arbetslösheten var är att arbetslöshetsförsäkringar inte började utvecklas förrän på slutet av 1800-talet och det var främst reskassor, så att man skulle kunna flytta från en plats till en annan i händelse av arbetslöshet. Hur klarade sig de arbetslösa förr, är frågan jag funderar på.

Det verkar inte finnas bra mått på arbetslösheten under första hälften av 1900-talet för alla arbetare, men det finns statistik ifrån fackförbunden (som då kan skilja sig ifrån vad ej fackligt anslutna upplevde). Enligt den här statistiken så fick Sverige första stora massarbetslöshet 1921, då den nådde 25%. Arbetslösheten bland fackmedlemmar höll sig på runt 10% resten av årtiondet. Den steg drastiskt igen under tidigt 30-talet och sjönk sakta tillbaka till 10% år 1936. Sedan låg den på samma nivå tills 1942 då den började sjunka tills den kom ned vid 2,5% runt 1946. Från 1950-talet till 1990 låg arbetslösheten på runt 2%, med några toppar på runt 4%. Sedan steg arbetslösheten igen på 1990-talet till 10% och efter år 2000 har den legat runt 7%.

Det finns en risk att de här siffrorna missar vissa utvecklingar i samhället, som att det finns en större grupp individer som inte försöker få tag på ett jobb när de är arbetslösa (dessa räknas inte till statistiken, man måste aktivt söka ett jobb för att räknas som arbetslös, inte ha gett upp). Men de lär vara tillräckligt bra för att visa på att det har varit stora skillnader i hur hög arbetslösheten har varit de senaste hundra åren.

[2] Jag utgår ifrån Inga Persson-Tanimuras artikel ”Vad kostar arbetslösheten?” (1980) i Ekonomisk debatt. Hon menar att det gjorts undersökningar som kommit fram till att det sammanlagda produktionsbortfallet mellan 1975-78 låg på 82 miljarder kronor, i 1978 års penningvärde. Under de fyra åren var ca 372 000 arbetslösa. Idag är ca 349 600 arbetslösa, vilket borde gjort kostnaden för ett år lika med 77 miljarder kronor. Om man räknar om det till dagens penningvärde blir kostnaden 294 miljarder kronor. Den här siffran är säkerligen fel, då kostnaden nu av att någon är arbetslös är annorlunda än då, för att inte alla, alltid skulle ha jobb även i den bästa av världar, samt för att uppskattningen av antalet arbetslösa nog är fel. Poängen är ändå att få fram en ungefärlig summa, så att man vet ungefär storleksordningen på förlusten.